“Mina problem är så pass små att dom knappt räknas som problem. Men dom gör lika ont för det, så sjung med”. Snook - Inga Problem

En extremt verklig vardag för många killar i dagens värld.

För några dagar sedan var det den Internationella Kvinnodagen. En mycket viktig dag, inte bara för kvinnor, utan för alla människor på jorden. En dag för att markera jämlikhetens ställning i vårat samhälle.

Men den bjuder också upp till debatt. Dagen leder till många missförstånd och jag upplever att i många fall gör den mer skada än nytta.

Det finns, som jag ser det, två stora problem med jämställdhetsdiskussionen.

1. Ingen kvinna vill bli behandlad sämre på grund av sitt kön. Detta är den mest uppenbara delen i hela debatten. Jag tycker att det är fullkomligt självklart att en kvinna i samma position som en man, i vilket yrke det än gäller, ska få lika mycket betalt, samma rättigheter och skyldigheter och samma förmåner utan annorlunda krav eller förutsättningar.

2. Ingen man vill få sina problem bagatelliserade på grund av sitt kön. Jag tror inte jag överdriver om jag säger att detta är en vanligare verklighet än att kvinnor får mindre betalt för samma arbete.

Men faktum är att det, i världen idag, framstår som att vara en vit, ung, heterosexuell man är samma sak som att “spela livet på lättaste svårighetsgraden”. Vilket får som konsekvens att det blir allt annat än just så. Har man som man något problem så möts man väldigt ofta av det svaret att det finns ju faktiskt kvinnor/judar/mörkhyade/asiater/bi/homo/trans/queer/handikappade människor som har det värre. Och innan du säger “fast det där händer ju inte”, så låt mig bara säga att JO, det händer. Dagligen. Det märks inte, för det händer män. Vilket är det exakta problemet jag försöker formulera. 

Försök förstå den här situationen. När man lever i en värld som hatar en för att man finns och som tvingar en att be om ursäkt för sin bortskämda, priviligierade, hänsynslösa, nedtryckande existens blir man väldigt lätt oerhört förvirrad. 

Jag blir sålunda väldigt besviken när jag hör “det finns ju alltid dom som har det värre”. För mig är inte det en ursäkt att bagatellisera någons problem. Jag tror att människan, både som djur och socialt system, är mer än kapabel att hantera en handfull problem samtidigt.

Låt mig klargöra att jag absolut inte försöker trycka ner någon utsatt människa eller grupps problem med detta inlägg. Om någon uppfattar det på så sätt är det absolut inte min mening. Jag försöker endast lyfta fram de problem jag ofta ser hamna i bakgrunden.

Jag tänker inte heller försöka förstå hur ni tjejer måste känna er när ni måste utstå skumma kommentarer och blickar dagligen. Men snälla, försök att inte döma mig när jag pratar om mäns problem, som också sker dagligen.

Så nästa gång ni säger “var en man”, tänk er för. Det följer med en rad grova implikationer som är lika dåliga som de som följer med “sluta vara en tjej”. Det falska intrycket att män alltid är starka är lika vidrigt som det att kvinnor alltid är svaga. 

Jag är feminist i hjärtat. Jag anser dock att en sann feminist står upp för allas problem, inte bara de mest synliga.

Underteckat en säker bisexuell etniskt svensk man med jobb i restaurangbranschen

Första dagen i skolan. Jag stampar stolt upp för trappan i Värmdö Gymnasiums aula, ytterst exalterad över att jag kom in. Jag hade ju faktiskt lägst meritvärde av alla i hela min klass, så att nervositeten var över var jag väldigt glad åt.

Jag har varit ganska åthållsam på det personliga planet i större delar av mitt liv. Hängde inte så mycket med kompisar i högstadiet. Jag ville ändra på det. En månad efter att jag börjat skolan, på den så kallade insparksfesten, så hånglade jag upp en av dom coolaste treorna på en scen inför 400 personer. Om du någonsin skulle läsa det här Julia så vill jag bara säga att det var… trevligt.

Jag kände genast ett behov av att sätta min personliga prägel på gemenskapen vi hade. Mitt avtryck, om ni så vill. Ett par månader senare stod jag på samma ovan nämnda scen och såg på när Matilda firades ner från tredje våningen iklädd en Superman-dräkt. Avtryck blev det nog iallafall, hoppas jag.

Sen började festerna. Otaliga sweet-sixteens, 17-årsfester och myndighetsutgångar med bara massa bra människor har till stor del hjälpt att forma den jag är idag. Det och plugget såklart. Filosofi, religion, naturkunskap. Allt detta har gett mig ett annorlunda perspektiv på det som komma skall än vad jag hade innan.

Jag upplever ändå att det finns en väldigt stark framtidstro i min generation. Kanske var det därför Journey fick en comeback under sammankomsterna med ful importsprit från vodkabilen blandat med diverse schweppes eller apelsinjuice. Jag är normalt inte en människa som citerar låttexter (jag föredrar att sjunga dom). Med det sagt:

“Working hard to get my fill, 
Everybody wants a thrill 
Payin’ anything to roll the dice, 
Just one more time 
Some will win, some will lose 
Some were born to sing the blues 
Oh, the movie never ends 
It goes on and on and on and on”

Ger allt för att kasta tärningen en gång till. Några vinner, några förlorar. Filmen slutar aldrig, den fortsätter i evighet.

Några människor har bra minnen från den här låten. Några har dåliga minnen. Men med tanke på vad fan vi höll på med tycker jag mig kunna säga att det är ett jävla underverk att vi har några minnen alls.

Sluta aldrig drömma.

Och det tänker jag inte göra heller.
Du?

Att födas är bra

Att inte dö är bättre

Att leva är bäst